»Guds fred, Larslund!»
»Och god jul, Larslund!»
Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande.
»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde karln i huset halfsnäft.
»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro.
Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var denna höstvinter.
»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till, får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende.
»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa för en sådan syndare och fasa för besväret.
»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n känning om hocken det kan vara här i socknen?»
Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i vändningarna.
Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på vinkkärran med några fårskinn öfver.
En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med sin kärra.
Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon förut!
Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för natten.
Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan.
»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn röst.
»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en fyllig, stor och dum karl.
Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för.
Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf ingalunda var som länsman och andra syndare.
Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga och betydelsefulla ansvar!
När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af eller hvad!
»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!»
Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast:
»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på alla vis!»
Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång.
Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å kontoret.
Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute.
Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret och anmälde fallet.
»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till memorialet.
»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?»
»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!»
»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm och tre större får.»
»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt.
»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin bullerton.
»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan till?»
»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.»
»Hvarför tro ni, att han smet då?»
»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få si’en.»
»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog sig för?»
»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde neröfver’n.»
»Kunde ni anse, att detta var ett får?»
»Ja, förmodligen!»
Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket?
»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera den?» föreslog han.
»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon tvekan.
Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra julnatt.
»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur dem med all tvärsäkerhet.
Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen.
Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande föremål i julnattsbädden.
»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan si?»
»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt.
»Hå, mitt cigarretui! Hur f—n kom detta hit?» utbrast kommissarien skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon.
På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien.
För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära däran att blifva svag uppi allt grubbel.
Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt.
Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara ångest och bedröfvelse.
Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de skollärde.
Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, karl?»
»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!»
»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!»
»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.»
»Hvad hade du i kärran då?»
»Några fårskinn, kära goa herre!»
»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?»
»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!»
»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför gjorde du så?»
»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och hör på.» Löjesorl bland åhörarna.
»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för slag?»
»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, som hör på.» — Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så!
»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande.
»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven åklagaren så lent.
»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund.
»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur silfverdosan.
»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen tillstädes?»
Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades af svaranden som vittnen.
»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till svar:
»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga själar för tid och evighet!»
»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» afhögg domarn.
»Ja men, käre gulla er...»
»Tig, karl! — vittnena lägga två fingrar på Bibeln!»
Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis hade legat gömda.
Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde:
»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt:
»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra ändå!»
»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund.
»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!»
»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna.
»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:
»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och förlängda uppsyner i hela tingssalen.
Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen, fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...
Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var »handlarn västpå mon».
»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»
»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste länsman!»
Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.
»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad. När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt sadelfasta och veko ej en tum.
»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i ladan!»
Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt löjessorl:
»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett får...»
»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn. »Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten! Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en känd visa i orten. — Ha parterna några slutpåståenden?»
»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min förlikning, så...»
Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen. Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan började han framsnörfla:
»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha, si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»
Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck, ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många omstämda fienderna framhuttrade han:
»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara! Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra förtjänst på det här!»
Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd historia.
»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,» började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då, förstås.»
»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på rent landsmål.
»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra föttren, förstås!»
»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi utan gnällde vidare helt oberörd:
»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»
»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.
»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!» kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’ jag förstås ha ut.»
»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara slut en gång, människa!»
»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»
»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.
»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,» framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.
»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och två selapinnar.»
»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under fördränkande åtlöje.
»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge mig nu si...»
Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde endast tomhunden till nya ingifvelser.
»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut en tunna strömming...»
»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.
»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias utbröt förbittrad:
»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»
»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar, pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:
»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha, och så en riktigt bra’en fäll...»
Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den stund, då detta skrifves.
Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla tillbörliga gränser.
Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak.
Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med sin barnlösa hustru i backstugan.
Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.
Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af gudshanden.
Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.
Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen barm och mindes nog, att icke en rättfärdig finnes.
När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han en stämma ropa så ur kvarnen:
»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»
Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.
Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:
»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far din!»
Tre år förgingo.
Andra sonen föddes också död till världen.
Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen:
»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern dra hem hans börda.»
Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord som så:
»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem, så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»
Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet.
Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.
Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig fylldes på af honom själf[1].
Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.
Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där förklara Järkers välstånd.
Och hvad de sågo, det var idel minskning!
De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om den saken.
Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne gluggar, en vid hvarje stryta.
Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken vara.
Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan, den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden, såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.
När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med Rike-Järker, icke längre låta saken vara.
I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker blifvit riker karl.
»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,» lydde svaret.
»Nå, men huru då?» ville länsman veta.
»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo såsom maskarne, du vet, och bådo...»
»Nå hvad sade du?»
»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras skyldighet, förstås, och därmed jämt!»
Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran och häkta Rike-Järker.
Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där.
Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd med honom där.
Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.
Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.
Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för råd med honom äfven.
[1] Stryta, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.
Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han lefde.
Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på gränsen till skällsord.
»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»
»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»
»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»
»Skall du med kronoskjutsen då?»
»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»
»Huruledes då?»
»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara på smulan än bondestackarn som skjutsar? — Nenej men du! Snigeln flyger inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»
»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.
Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.
»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?» utbrast han.
»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det. Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»
»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.
»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen din har varit ute för ondskan.»
Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd, kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel, långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad, hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.
»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.
»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:
»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs, ifall du hade någon påse att mala hos honom.»
»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde, till dess skojaren var alldeles ur sikte.
Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.
»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.
»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid färjstället och följa söderut.»
»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»
»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om jag talar beskedligt med dem.»
»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»
»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom. Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga och allraminst du.»
»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.
»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»
»Skall du säga mig det, killing?»
»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten, som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut för fjolårsdrängen.»
Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig, köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:
»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»
»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma ihåg honom med en påse mäld nångång.»
Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.
I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.
»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske rädd att inte hinna hem till kvälls?»
»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.
Getingen kände ond aning och fortfor:
»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»
»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»
Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.
Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen.
»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han och tillade:
»Tokigt var den ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick förut.»
Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.
År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre stormäktige och högförnäme riksherrar».
Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse, riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.
De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.
När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.
Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff, »som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.
Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna mot hans argumenter dittills.
»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter.
Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så:
»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat sina barns själar till bäratomtar!»
Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var.
Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin, stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:
»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»
»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?»
»Jag måste tro, hvad jag har sett!»
»Har I då sett någon bäratomte?»
»Visserligen har jag så!»
»Huru såg han ut?»
»Som ett blodrödt nystan.»
»Vid hvad tillfälle såg I honom?»
»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»
De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».
»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt, som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»
Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på sådant vis fick rum i protokollet.
»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.
Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser veta.
»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.
Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap, ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.
När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.
»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.
»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna hvar och en som kommer i deras väg.»
Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva blifvit rätt villrådig i sin otro.
»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:
»Eders höggrefliga excellens! Vi insinuera oss gunstbenäget uti eders höga nådes amplissimam protectionem, att detta testimomum må statueras, hvilket endast lärer promovera causam nostram, i ty att dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min principali, icke lära bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen skinna, såsom vittnet lärer kunna relatera.»
»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han frånsade:
»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»
»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. Säger också du detsamma?»
»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och hela salen fylldes af starkaste sorl.
»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät frågan vidare.
»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne och fortgick:
»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med det som ogudeligt är.»
»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera lär vara bäratomtar, som han har.»
»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, som du har i gården?»
»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte stode på minsta vis under mänsklig makt.
Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i de fördolda tingen.
»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.
Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.
Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.
Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.
»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.
Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.
Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit, skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.
Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att mista sin vänstra arm.
Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått tillgripa föreställningens belysning.
En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.
Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt domarmakten.
Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.
Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne mot Västanfjällen.
Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de oåterkalleligen voro.
Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed äfven inom det öfriga gränslandet.
I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.
Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke in öfver gränsen till Norge.
När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.
I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken. En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru. Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.
Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.
Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de genast togo till flykten.
Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på hand med denna börda på ryggen.
Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef han.
En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.
Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den bästa politiken.
Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.
Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen — och det var för kyrkoherden Ångman i Oviken — fick han först innanläsa en bibelvers och så utanläsa ett katkesstycke. — »Det där duger nog åt lapparne!» förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.
Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk mytologi.
Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.
Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.
Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.
Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I grannskapet finnes ett berg, som kallas Tunsjö-guen. Detta vill egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.
En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:
»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen efter’n!»
På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»
Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.
80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra aktstycken.