Yankees.

— Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek, teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl på nedresan, stackars karl.

Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.

— Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri, där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo, så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett mindre hus — 50 våningar endast — i Chicago, låg en plåtslagare. Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan. Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v. men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.

— Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först, får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå fullkomligt deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg, som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket, som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det var telegrafstolparna.»

— På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» — »Men jag såg en, nyss vi lämnat Denver», svarade jag.

»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var Klippiga bärgen.»

— Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag. Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget sig i gång, och jag kysste i stället — min svärmor, som tog emot mig på perrongen i Omaha. Brrr.

Stadsresan.

Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.

Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så hygglig karl. Sedan han frågat om vi hade några pängar, och fått ett jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna, tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss, att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en polislöjtnantsbefattning anses så lönande.

Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare, fick göra arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten, att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar, hörde gifvetvis inte dit.

Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.

Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.

Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera frekventerade krogar.

När bartendern ställde fram två små — i vårt tycke oerhört små — glas på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar. Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår aktning.

— Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska, utsökta artigheten.

Bill kastade upp en nickelslant på disken.

— Inte var den värd en röd cent, men där har du pängar i alla fall.

Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från Bill till den.

— Hvad är det där?

— Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga mynt accepteras på den här syltan?

— Oh yes! Det gör det nog. Men hvad skall femcenten vara för?

— För whiskyn, din åsna. Två glas whisky — fem cent. Stämmer inte det, så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.

Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.

— Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att jag skall rabattera de femton.

En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna» började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.

Bartendern vände sig åter mot Bill.

— Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.

Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder, och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp, men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.

Men nu hade Bill fått blodad tand, och han längtade till stordåd. Den närmast stående tog han för bröstet och kastade ut, en annan, som sökte hjälpa den förre, gick samma väg, likaledes en tredje och en fjärde. Af de öfriga gästerna hade en del redan kommit till insikt om, att lokalen inte var hälsosam, och de, som stannat kvar, blefvo på ett hastigt och effektivt sätt öfvertygade därom. Bill hade nämligen fått för sig, att han skulle göra rent hus, och denna sin föresats utförde han, medan jag höll honom ryggen fri med ett lösbrutet stolben. Men inte nog med människorna. Bord och stolar vräktes ut genom dörrar och fönster, och spritflaskorna i hyllorna fingo, till de utkastades stora förnöjelse, följa efter.

När salen var tom och golfvet fritt, ställde sig Bill vid disken och betraktade sina händers verk.

— Seså! sade han. Nu är här städadt.

Hvarefter vi aflägsnade oss bakvägen, samtidigt med att polisen inträngde genom hufvudingången.

INNEHÅLL