»Tig med ditt skrål», avbröt pastorn strängt. »Ä’ det anständigt att komma med sådana slagdängor.»

»Slagdängor! Gud förlåte pastorn, som talar så syndigt om skriftens ord. Ska’ inte en fattig stackare få trösta sej i sin bedrövelse med en psalm Davids, fast den, gunås, inte står i nya psalmboken?»

Och han fortsatte versen:

Men nu tog länsman i. Det var rent märkvärdigt, förklarade Kalle sedermera, vad den lilla karln hade för ett sätt att få folk att tiga — och att tala med, om han det ville.

»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i kurran.»

Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.

Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att dricka, och nu var han en förlorad människa.

Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så fick han se, att brännvinsflaskan var framme.

»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»

»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en sotare.

Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng och tittade och klämde på hans sjuka fot.

Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.

»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du gjorde i går eftermiddag.»

»Ja, vad kan en ta sej för, när gubbstackarn hade så svårt. Jag borra’ om en bössa åt Sunnansundsbond’, han som bor där väster om körkan — och så laga’ jag en känga åt Elin — och så var det väl något annat.»

»Var du hemma hela tiden?»

»Ja då, det var en sak. Jag har suttit hemma alla tre dagarna, fast di ville ha mej bort på flera håll.»

»Och i går med? Var du hemma hela da’n?»

»Ja, det ä’ naturligt. Utom en halvtimme eller så, och då var Elin här.»

»När var det? Tänk efter.»

»Å — det kunde vara vid middagstiden eller lite senare. Jag rodde över till Frönäs med en klocka, som jag lagat åt Vedbackarn — ja, det var nog lite senare.»

»Och Jansson var hemma?»

»Jaa — men han var så full, så käringen hans körde ut’en och stängde in’en i sjöbo’n och satte hänglås för. Det gör hon alltid, när han ä’ på det viset. Och där fick han allt ligga i natt och sova bort ruset.»

»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»

»Jaa — och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända tills hon skulle hem och mjölka.»

Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland. Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter stämde.

Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig för varjehanda arbete.

Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.

Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet, och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig en handfast och pålitlig karl.

Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över vad hon fått höra.

»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på tjyvarna.»

Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders sutto på bryggan med var sitt metspö.

»Får ni något?» frågade länsmannen.

»Inte finns det någon fisk här», klagade Anders.

»Då kunde ni gärna ge er ut i skärgården och meta. Och om ni ser någon båt åt Äggskärshållet, så ro genast hem och tala om’et.»

Gossarna voro genast hågade, men pastorn invände, att det skulle dra för lång tid. Innan de kommo tillbaka och länsmannen hann ut, voro nog tjuvarna sin väg för länge se’n.

»Om vi hade kapten Melby här, skulle han nog tänka ut någon signal.» Länsmannen skrattade.

»Di kan tända opp eld på någon holme, så det syns från prästgården», hittade Maja på.

Men det behövdes ingen signal. Gossarna kommo tillbaka utan att ha sett någon båt utom ett par stycken under Sunnansundslandet, där de höllo på med att dra bonot.

Lika liten framgång hade Olle och länsmannen den följande dagen. De spanade med kikare åt alla håll men varsnade ingenting ovanligt.

Just som de skulle fara hem, utbröt ett hiskligt oväder med åska och regn, så att de måste dröja en stund, innan de vågade sig ut. Stormbyn gick värst fram över själva Dägerön, som var insvept i ett svart moln, så att de inte kunde se en skymt av land åt det hållet.

»Jag tror bestämt åskan slog ner i byn», tyckte Olle och fick brått att ro hem.

Samma dag på eftermiddagen skulle Ingrid komma ut på besök, hade hon skrivit. När Maja gjorde sig i ordning att ro emot henne, fick hon se det hotande molnet. Inge var ensam hemma av gossarna, för Anders skulle hjälpa fadern med att skära vass.

»Spring åt hagen efter Majsa», skrek hon och drog själv ut kärran. Det gick fortare, visste hon, att åka från Norrudden än att ro, sedan kapten Melbys nya väg blivit färdig.

Majsa var som en hund och kom genast fram till Inge, som tog henne i pannluggen och ledde henne fram. I en handvändning var skjutsen färdig, och Inge fick följa med och köra. Men på hemfärden tog Maja tömmarna och lät det gå undan, så att de hunno tillbaka utan att få så mycket som en droppe regn.

Det blev nu ett väder, så gammalt folk sade, att de aldrig sett maken. Björkarna lågo som vidjor utefter marken, och flera träd sletos upp med rötterna eller bräcktes av. Så kom en förfärlig blixt och sedan ett nattsvart mörker, medan regnet öste ned. Båtar sköljdes bort av vågsvallet och måste sökas dagen därpå utefter stränderna.

Maja stod på förstukvisten, för hon hade ingen ro att vara inne.

»Ä’ di ute i så’nt väder» — Olle och länsman, menade hon — »så driver di åt havs, det finns ingen hjälp för det.»

Men det var ingen fara med dem. Som lycka var, räckte det inte länge och var aldrig heller så svårt därute. Och när de rodde in i Prästmaren, var det mest lugnt.

De hade haft länsmans egen båt, så Olle fick gå hem landvägen. Som han gick där och såg på förödelsen, fick han syn på en karl, som sprang genom Nedergårdshagen och in i storskogen. En stund efteråt kom Inge samma väg. Han var barhuvad och tycktes ha mycket bråttom.

»Vad ä’ nu på färde?» undrade Olle och skyndade på.

Maja kom ut mot honom i gatan och såg menande ut.

»Nils ä’ på ön», sa’ hon. »Ingrid har sett honom.»

Olle gjorde sig ett ärende till stallet, innan han gick in, och Maja följde med, ivrig att berätta, vad som hänt.

»Hon var som förr i världen, Ingrid, när hon kom», fortsatte hon, »vänlig och rar och så glad över att vi var gifta. Och när ovädret gått förbi, lät hon opp fönstret, för det var så kvavt i stugan. Som hon stod där, skrek hon till och slog ut med armarna. Jag dit i en blink och såg en karl hoppa över gärdsgår’n in i hagen. ’Det var han’, sa’ hon och gick in i kammarn. Och jag sa’ åt Inge att springa efter och se, vart han tog vägen. ’Det ä’ han’, sa’ jag, ’som gjort mor din olycklig.’ Och han gav sej ut genom fönstret, som han var. Få se nu, om han ä’ kropp till att hinna honom.»

»Jag såg dem i hagen», sa’ Olle. »Men nu tar vi och går in, tror jag.»

Ingrid var ännu kvar i Majas lilla kammare, där hon nu skulle bo, men efter en stund kom hon ut. Hon var sig lik, tyckte Olle, utom att hon emellanåt liksom drog efter andan. De talade om åskvädret, och hon frågade, hur det varit på sjön. Och när Maja skulle rusta till kvällsvard, ville hon nödvändigt hjälpa till.

Olle fick under tiden tag i penningskrinet, som numera jämt var framme, och satte sig till att bulta och knacka som vanligt. Ingrid fick se det och tog det från Olle.

»Far dins skrin, tror jag, Maja. Vad jag känner bra igen det!»

Det var ett fint arbete med beslag av mässing och inläggningar av olika träslag. Majas far, gamle nämndeman i Nedergården, hade ropat in det vid den sista auktionen på Dägervik.

»Det här har nog varit en dyrbar sak på sin tid. Och tungt ä’ det med alla sina konstiga beslag.» Hon lyfte det prövande.

I detsamma slogs dörren häftigt upp, och Inge rusade in.

»Di har slagit ihjäl pastorn!»

»Vilka?» kom det från Olle och Maja på samma gång.

»Tjyvarna.»

Ingrid vart blek som ett lakan och tappade skrinet, som for i golvet med en skräll. Ett av beslagen sprang upp, och några papperslappar föllo ut ur ett smalt lönnfack. Olle stoppade dem på sig utan att se efter vad det var.

Inge gick fram till modern, som sjunkit ned på långbänken med händerna för ansiktet.

»Mor, jag såg, vart han tog vägen. Han sprang bakom sjöboden vid Frönäs, och se’n var han försvunnen. Men jag ska’ nog få tag på honom en gång, det lovar jag.»

Ingrid slog armarna om honom och kysste honom. Så långt han kunde minnas tillbaka, hade modern aldrig kysst honom förr.

Under tiden hade länsmannen haft svåra stunder, sedan han skickat hem Olle.

De hade, som sagt, tagit i land inne i Prästmaren, där länsman alltid hade sin båt liggande, när han var på besök. Det var onödigt, tyckte han, att alla, som foro genom sundet, skulle ha reda på, att han var på ön.

Olle hade envisats, att han skulle få bära upp matsäcken och annat, som de haft med sig, men det ville inte länsman veta av.

»Bry dej inte om båten», sa’ han. »Gå du hem till Maja, som väntar dej. Jag reder mej nog.»

Och Olle var tydligen glad att få gå. Han tog en ginväg utefter vassen över de nyslagna sanka ängarna och var snart ur sikte.

»Det ä’ en riktig hedersman, det har Gustav rätt i», tänkte länsmannen för sig själv, medan han sysslade vid båten. »Men det var allt illa, att vi inte passade på, när vi var så nära, och såg efter lite närmare i Finnhamn. Jag börjar tro, att di tog opp tjyvarna i galeasen, då di låg stilla där i går morse. Kanske man kunde få se något spår efter dem i stränderna, om di gjort upp eld eller så, medan di väntade. Det första, jag ska’ göra, blir att ro dit.»

Men det blev annat av.

Han hade just plockat upp sakerna ur båten, då han fick höra jämmer och skrik inifrån byggningen.

»Hjälp! Pastorn ä’ mördad!»

Och mor Brita, hushållerskan, kom ut under ideligt skrikande, barhuvad och i strumpsockorna, och satte i väg åt skolhuset till, som var närmaste grannen. Länsmannen släppte, vad han hade i händerna, och rusade uppför backen.

Det var en hemsk syn, som mötte honom, när han kom in. Mitt på golvet i förstugan låg pastorn halvt insvept i ett segel och översköljd av blod. Han hade släpat sig fram ett stycke, märktes det på blodspåren, men inte mäktat längre. Gummans förtvivlade rop hade troligen väckt honom till sans.

»Det ä’ inte farligt, käre Sten», viskade han. »Om du hjälper mej lite, ska’ jag försöka resa mej.»

Men länsmannen rådde inte lyfta honom utan måste bädda omkring honom med kuddar, så gott han kunde. Och sedan var det att tvätta bort blodet ur ansiktet och lägga våta omslag på såret — han hade fått ett förskräckligt slag vid tinningen, som alldeles bedövat den starke mannen.

»Nu gör vi ett försök till», föreslog pastorn och lyckades denna gång komma på benen.

När Brita äntligen kom med folk, låg han på sin soffa, blek och blodig, men vid fullt medvetande. Länsmannen gjorde tecken åt dem att hålla sig tysta, men pastorn sa’, att det inte behövdes.

»Det ä’ så gott som över nu», tröstade han. »Ni vet inte, hur stark jag ä’.»

»Jo, det vet jag nog», brummade länsman. »En annan än du skulle aldrig titta upp mer efter det slaget. Men nu ä’ du så god och försöker sova. Och ni andra kan gärna gå hem. Jag tycker det ä’ Nedergårds Olle, som kommer, och om han vill bli här i natt, så ä’ det nog.»

Olle var beredd att stanna, och han och länsman skulle tura om att vaka och byta om med kalla omslag, för mor Brita var så skrämd, så hon gjorde allt vad tokigt var.

Mot morgonsidan, när Olle hade vakten, kom han att tänka på papperen, han stoppat på sig. Han tog fram dem och synade dem i den gryende dagningen. Det var en almanacka, ett par kvitterade räkningar, ett litet brev, som Maja skrivit hem, när hon som halvvuxen var på besök hos fastern i Trosa, och så en gammal markegångstaxa och till sist, vad han väntat och hoppats, ett intyg från Jansson i Frönäs, att lånet var till fullo gäldat. Skuldsedeln, hette det, hade på obekant sätt kommit undan och skulle anses dödad. Till yttermera visso var intyget bevittnat av en skutskeppare, som nyligen flyttat från orten, och av en kringfarande lumpsamlare, som Olle kände till.

Olle läste igenom det noga ett par gånger och funderade. Sedan stack han alla papperen tillbaka i bröstfickan och lagade i ordning ett nytt omslag.

Pastorn sov länge och allt lugnare, ju mera tiden led. Först långt in på dagen vaknade han och satte sig upp i bädden.

»Ä’ du här, Olle?» Han såg sig förvånad omkring och tog åt huvudet. »Ja, nu minns jag.»

Länsman kom in från ett annat rum och ville ha honom att lägga sig igen.

»Nej, Sten, nu ä’ det nog med pjåsk. Låt mej sitta åtminstone.» Olle svepte täcket om honom. »Tack, kära Olle, nu ä’ det bra. Ni får inte klema med mej. Jag känner mej så kry, så vi kunde fara ut och ro gäddrag.» Det var inte möjligt att få honom tyst.

»Och silversakerna, Sten», fortfor han, »har du sett efter, om di finns kvar? Jag öppnade skåpet, när jag kom hem, och då var di kvar.»

»Jaa, du hade låtit nyckeln sitta i.»

»Och nu ä’ di sin kos?»

»Nej, ingenting ä’ rört. Allt står precis som vi ställde det.»

»Det var konstigt.»

»Tjyvarna har blivit skrämda och givit sej av utan att ta något.»

»Nå, men väskan då?» frågade pastorn ivrigt.

»Jaså, det var en väska», anmärkte länsman. »Jag kunde nästan tro det.»

»Ä’ den borta? Den skulle ligga på bordet därute.» Pastorn reste sig upp för att se efter.

»Lugna dej, Gustav. Det går rakt inte an. Du får lov att vara förståndig. — Ja, väskan hann di få med sej, du ska få veta allt så småningom. Men nu kommer Brita med lite mat. Olle och jag har redan ätit.»

Mor Brita beskärmade sig över, att hon varit borta på kvällen, och grät och snyftade. Hon hade haft ett ärende till Lotta, dottern hennes, som var gift med skräddarn i Bakom. Och när hon kom hem, hade hon först gått och mjölkat. Och sedan — »Herre, min skapare, jag vart så till mej, när jag fick se pastorn ligga i sitt blod utan tecken till liv.» Hon hade aldrig varit så förskräckt, inte ens den gången, när kokräket la’ ner sig i mar’n hösten förut. Men såret var inte så farligt, hade länsman sagt, fast det såg styggt ut. Och nu skulle hon ut och tvätta bort blodet från golvet. Hon hade inte kunnat göra det förut för att inte störa pastorn. Och så snöt hon sig beslutsamt i förklädessnibben och gick.

»Det ä’ inte värt att nämna någonting till henne om väskan», sa’ länsman, »och inte till någon annan heller, än så länge.»

För det var något besynnerligt med väskan.

Pastorn berättade, att han varit över till Råholmen, till Sven Pers’ hustru, som var sjuk, och när han kom tillbaka, låg väskan på förstubron. Och så skulle han tala om, hur det gått till, när han fick det bedövande slaget i tinningen, men länsman tyckte, att han skulle vila sig.

»Möda dej inte med att tala», sa’ han. »Nu vet jag något så när allt, vad jag vill veta, och kanske åtskilligt, som du inte har reda på. Det ä’ en kvinna med i leken, ska’ jag säja dej.»

Pastorn blev inte förvånad.

»Du såg henne?» frågade länsman. »Nej, det gick för hastigt, naturligtvis — men du kunde förstå det av vad som var i väskan. Svara inte — du ska’ vara tyst, så ska’ jag tala om’et för Olle.»

Han gick ivrigt fram och tillbaka i rummet.

»Jo, ser du, Olle, pastorn måste fara till Råholmen, som du hörde, och som det var vind, tog han segelbåten. På hemvägen blåste det mot, och han fick seglen våta i den krabba sjön.»

»Ja, det kan en tänka sej», kom det från Olle.

»Det såg ut att bli regn», fortfor länsman, »och därför bar han upp storseglet i förstu’n och bredde ut det att torka över klädhängarn och ett par stolar. Och så tog han in väskan och ställde upp ett fönster — tyst, Gustav, jag vet, vad du vill säja: fönstret var stängt, när jag kom in, men det var inte mor Brita, som stängt det. Och sedan tände du ljus — det var också släckt, om du vill veta. — Du begriper, Olle, pastorn ville se efter, vad som kunde vara i väskan, och som det blev mörkt under molnet, tände han, som sagt, ett ljus. Och när han öppnade väskan, föll en silverfingerborg ur —»

»Jaså, det var en fingerborg», föll pastorn in.

»Jaa, och du letade över hela rummet utan att få tag på den, så listigt som den gömt sej. Du kröp till och med under bordet —»

»Hur i all världen kan du veta det?»

»Å, det ä’ väl ingen trollkonst. Du spillde tillräckligt med talg från ljuset. Jag trodde först det var tjyvarna, som gjort det. — Och så knackade det på dörr’n, eller hur?»

»Ja — mycket sakta.»

»Och du ställde ljuset ifrån dig och gick ut i förstu’n.»

»Nej, det knackade en gång till.»

»Lite hårdare, jaha. Och när du öppnade dörren, såg du ingenting i mörkret, och så fick du ett slag —»

»Nej, så var det inte. Jag vet knappt, om jag fick upp dörren, eller om den var öppen förut, men det var ett skjutvapen — det blixtrade till alldeles inpå mej, och kulan snuddade vid tinningen —»

»Misstag, min gosse. Det var ett slag med något trubbigt föremål, det syns på såret — och inte finns det något märke efter kula eller sådant i väggen. Men det kan hända, det var då som åskan slog ner i björken. — Och sedan rullade de in dej i seglet, det var två, en karl och en kvinna. Och de släckte ljuset, och kvinnan stängde fönstret.»

»Nej, hör du —»

»Jo, så gick det till. Hon tappade en liten silkesvante bakom fällbordet i detsamma. Den och fingerborgen ä’ det enda, jag kunnat få tag på. Jag tänker skicka in’et till polisen för att undersökas av fackmän, eller också far jag själv, så snart du blivit frisk. Att kvinnan haft en karl med sej, kan man tryggt anta, och en ovanligt stark karl måtte det ha varit, som kunnat ge dej ett så våldsamt nyp. Kunde det vara dem gossarna såg i båten? Men di var så säkra på, att det var karlar båda två.»

Länsmannen satte sig ned och funderade.

»Det ä’ i alla fall underligt med den där väskan. Om di ville ha en anledning att komma in, så kunde di väl hitta på något kvickare än att ta och lägga en väska framför dörrn.»

»Får jag se på vanten ett tag?» bad pastorn.

Länsmannen tog fram den.

»Det ä’ parfym på den.»

»Ja, och en fin parfym. Jag ska’ försöka få rätt på, vad det kan vara, och så ska’ jag höra efter, var man får köpa sådana vantar. Och likaså med fingerborgen. Men nu kan det vara nog med prat. Olle behöver komma hem, och jag måste ut i bygden och spana efter, vem som kan rå om vanten.»

»Du kan låta mej få den, när den inte behövs längre», föreslog pastorn en smula tveksamt.

Länsman skrattade och gick till mor Brita för att ge henne några tillsägelser om vad som skulle göras, medan han var ute.

Olle gick långsamt hemåt och tänkte på allt underligt, som hänt. Han hade följt med länsman en bit för att tala om för honom om den främmande karlen, han sett, som skulle vara Nils Ivarsson, efter vad Ingrid påstod. Men i sista stund hade han åtrat sig. Han skulle åtminstone tala med Maja först. Det var ju otänkbart, att Nils kunde ha någon del i det lömska överfallet på pastorn. Men kanhända det var någon annan, som hade lite tycke av Nils. Han måste nu vara mycket förändrad, så lång tid som han varit borta — det var nog inte så lätt att känna igen honom.

Och så tänkte han på, hur glad Maja skulle bli, när hon fick veta, att de inte alls hade någon skuld till Vedbacka smeden.

»Den ärke räven», sa’ han för sig själv, »han vore värd en riktig hyra.»

Men Olle var långsam till vrede som till allt annat, och det hade nog inte blivit något vidare av, om inte Vedbacka Janne själv sörjt för saken. Han höll på med att basa hank för att stänga om en gärdesgård, där Olle skulle fram.

»Ä’ det du, Olle? Hur mår du själv, och hur ä’ det fatt med ungmora, he he, jag har inte sett henne, se’n hon blev gift. Har ni skrapat ihop några pengar än?»

Då rann sinnet över på Olle. Han fick honom i kragen och bände ned honom på knä.

»Jo, du ä’ den, som ska’ tala om pengar, när jag har papper på, att skulden ä’ betald.»

»Olle, Olle, inte så häftigt. Du vet, hurdan jag ä’ — gycklar med flickorna men menar ingenting ont — skulle bara skrämma Maja en smula.»

»Och jag ska’ ge dej för att skrämma», sa’ Olle och fick tag i en nyss basad granvidja. »Aldrig har jag gett någon smörj, men en gång ska’ bli den första.»

Och Vedbackarn till att tjuta och skrika, så Magnus i Torpängen, som rodde förbi, måste i land för att se, vad det var. Men då var allt över, och Vedbacka Janne låg slängd i diket, så grundligt genompiskad som aldrig förr. För det var inte utan orsak det hette om Olle, att allt vad han tog sig före, det gjorde han ordentligt.

»Vänta mej», jämrade sig Vedbackarn. »Det här ska’ du ha igen. Jag går i morgon dag till länsman, jag vet han ä’ på ön.»

»Ja, gör det. Och hör efter på samma gång, vad den ska’ ha, som kräver för ett lån, som längese’n ä’ betalt.»

Men inte tordes Vedbackarn klaga för länsman, var det likt det, ändå han mötte honom på hemvägen, när han kom åkande med kapten Melby.

»Så du ser ut», sa’ kaptenen och höll in skjutsen.

Jo, han hade råkat komma ned i ett dike — det var halkigt i leran efter det svåra regnet.

Länsmannen frågade, om han sett någon främmande på ön under ovädersdagen. Han svarade trumpet. Han hade hållit sig hemma som ordentligt folk, sa’ han. Vem ville vara ute i sådant väder? Och för resten var det så mörkt, så man såg inte tio steg från husknuten.

»Så säjer di alla», sa’ länsman, när de åkte vidare. »Den enda, som vet något, ä’ Lotta i Bakom. Hon hade följt med modern ett stycke, och hon påstår, att hon sett en karl smyga i buskarna utmed vägen åt byn till. Mor Brita hade inte sett honom, men gumman ä’ klen till synen. Och karlen tycktes vara angelägen, sa’ hon, att inte visa sej.»

»En besynnerlig historia ä’ det, det ä’ sanning», mumlade kaptenen. »Den där Frönäsbond’, Vedbackarn, di kallar, ser då ut, som han kunde varit med om överfallet.»

»Ja, om han ä’ en hederlig karl, så får jag säja, att ytan bedrar.»

Kapten Melby hade träffat länsman vid Sunnansund, och när han fick höra, vad som hänt, ville han nödvändigt fara fram till prästgården. Pastorn kom emot dem vid grinden med huvudet ombundet men annars vid gott mod.

»Det ä’ mot order», ropade kaptenen. »Med en sådan läcka i skrovet ska’ man ligga för ankar och reparera.»

»In med dej genast, olydige son», fortsatte länsman. »Han ä’ alldeles omöjlig. Men lycka ä’, att ingenting biter på honom.»

»Det ä’ inte mitt fel», klagade mor Brita, när de kommo in. »Jag var bara nere vid ankhuset ett tag, och då skulle han passa på. Det ä’ riktigt obeskedligt —»

»Se så, var inte ond, kära mor. Sätt fram lite saft och vatten, så ä’ du en krona.»

»Kom ihåg, att du inte säjer något om väskan», viskade länsmannen.

Kaptenen tog reda på, hur seglet hängt och var pastorn fallit, och mätte och beräknade. Sedan tittade han på såret, som skulle omläggas.

»Det ä’ en sjöman, som varit framme, det ä’ säkert, och en handspak har han haft som tillhygge. Har han inte lämnat något sådant efter sej?»

Nej — länsman hade noga undersökt både inomhus och ute i den närmaste omgivningen.

»Vet ni, var jag varit i dag», sa’ kaptenen, när han skulle gå. »Jo, jag rodde över från Sunnansund till gubben Gobort. Han ä’ bra nu och lät tala med sej. Jag får en signalstång ute på udden, och han ska’ signalera var morgon, som han ä’ hemma. Han har visst för var signal, och så får han jaga fritt på Dägerviks marker. Det gör han, förstås, i alla fall, och jag slipper förtreten. Halta Kalle erbjöd sej att hjälpa till, när gubben var borta, men honom litar jag inte på. Han ä’ en förhärdad spyfluga. Men dumt var det av mej att ge mej på honom i hans egen hamn. Jag har sagt honom, att det ångrar jag. Men får jag honom en gång i rum sjö på neutralt farvatten, ska’ jag allt skicka honom en bredsida i vattenlinjen, så han får stryka flagg. Nej, nu ä’ det tid att gå ombord igen. Signalera var dag, så jag får veta, hur pastorn mår.»

Ett par dagar därefter signalerade också länsman från Norrudden, när han for förbi för att återvända hem:

Pastorn var tydligen frisk, förklarade den gamle sjömannen, mycket belåten med ordalagen i meddelandet. Just så, sade han till sin dotter Märta, skulle man uttrycka sig — kort, kärnfullt och lätt begripligt.

Ingrid stannade något över en vecka, innan hon reste. Det var som hon väntat, att något skulle hända, men hon sade ingenting. Hon gick ofta fram mot Frönäset men vände, så snart hon fick se byggningarna. Om Nils nämnde hon bara en enda gång, när Maja bragte saken på tal.

»Jag såg väl miste, kan jag tänka», sade hon stillsamt.

Olle hade på Majas råd bestämt sig för att inte säga någonting åt länsman om misstankarna mot Nils Ivarsson, helst som han inte kunde tro annat, än att Ingrid tagit fel. Annars skulle han förstås tala om allt, vad han visste, fast det inte var mycket. Men det kunde vara bra för länsman att få veta, att den karl, som Lotta sett, även varit vid Nedergården, och att Inge följt efter honom ända till Vedbackarns sjöbod. Det var dock ingen brådska med saken. Det kunde få vara, tills länsman nästa gång kom över till ön.

Då hände sig något högeligen märkvärdigt.

Inge och Anders hade tagit sig till att ro drag och ligga och meta utanför Frönässtränderna. Ett par gånger hade Vedbackarn fått se dem och farit ut värre än någonsin. Han skulle ta en bössa och skjuta dem, svor han, om de inte hölle sig därifrån.

Men Anders hittade på råd. På ena sidan om sjöboden var stranden ända ut till udden beväxt med alar och videbuskar, och när det inte var alltför lågt vatten, kunde man ro in under stammarna och lägga sig så med båten, att den inte syntes, varken från land eller från sjösidan.

En kväll, när gossarna lågo på lur i sitt nya gömsle, stack en båt ut från sjöboden och rodde tätt utmed alarna, inte en famn från det ställe, där de gjort fast. I båten sutto Vedbacka Janne och den svartmuskige, som Anders sett, när han rodde länsman till galeasen. De följde stranden en lång sträcka och veko sedan av utåt skärgården i sned riktning, så det skulle se ut, som de kommit från sundet.

»Var det den karln, du såg», frågade Anders.

Inge visste inte, men han var likadant klädd — som sjöman.

»Jag kom honom aldrig så nära, så jag kunde se, hur han såg ut i ansiktet.»

»Di ä’ snart bakom Kuggholmen. Inge du! Nu leker vi inte bara, utan vi ä’ riktiga spejare. Ä’ vi inte det?»

»Joo. Jag lovade mor att ta reda på honom.»

Men Inge måste hem, för att inte Maja skulle bli ängslig.

»Det gör detsamma», sa’ Anders, som kunde göra, vad han ville. »Ro du bara utefter strand, så kan ingen se dej. Jag stannar här, tills di kommer igen.»

Han kröp upp i en stor al och satte sig grensle över den lutande stammen med ryggen mot en tjock gren.

»Om jag tröttnar, kan jag alltid ta mej i land.»

Tidigt på morgonen kom han till Nedergården. Han hade somnat flera gånger, sa’ han, och varit nära att dimpa i sjön. Först när det började ljusna, kom Vedbackarn tillbaka, och då var han ensam.

»Det här måste länsman genast veta», sa’ Olle. »Jag går till prästgården och hör mej för, vad vi ska’ göra.»

Pastorn var nu fullt återställd, fast han ännu bar en smal binda om huvudet.

»Du har rätt, Olle», sade han, när han fick höra, vad det var fråga om. »Det måste länsman veta, och det i denna dag. Om vi skulle försöka hos gubben Gobort och skicka honom ett bud. Di har redan börjat signalera, har jag sett.»

»Det ä’ inte så dumt ändå med di där signalmasterna», sa’ Olle, »fast det kostar obegripligt. Men det bryr kapten Stormby sej inte om, förstås.»

Gobort var ute på sjön — hade fått se en stor själ, som låg och sov på en grynna nedåt Ryssundet, berättade halta Kalle. Den nya kikarn, som kapten skaffat, var rent märkvärdig. Man kunde ackurat se själen ligga och blinka i solljuset.

»Men han sov ju», invände pastorn.

»Ja, men om han blinkat, så hade en kunnat se det.»

För resten var det ett rackargöra med signaleringen, påstod Kalle.

»Jag har hållit på hela förmiddagen», sa’ han, »för att göra kapten en glädje — jag såg jakten hans lägga till vid kvarn — och ändå var inte gubben belåten. Men jag ä’ inte den, som bär agg till folk, hur svåra di än kan vara mot en stackare.»

Pastorn undrade, om Kalle ville signalera ett tag efter länsman. Ja, bevars. För pastorn kunde han göra vad som helst och lite till, försäkrade Kalle.

Men länsman var inte hemma, svarades det. Han hade följt med kapten på jakten och var nog vid Dägervik om en timme eller så.

Olle föreslog, att han skulle spänna för Majsa och skjutsa till herrgården, och det var pastorn med om.

Medan de åkte, kom Olle efter långa omsvep med en begäran till pastorn, att han skulle hjälpa honom med en sak.

»Si, kapten Melby ä’ så svår att tala med», sa’ Olle. »Han tar alltid i så häftigt.»

»Nå, vad vill du, jag ska’ göra?»

»Jo, det ä’ så, att kapten ville köpa Majsa i vintras, men jag sa’ nej. Nu har Maja och jag kommit överens om att sälja märrn till hösten, om vi kan få ett skapligt pris. Kapten ä’ snäll mot kreatur — och mot folk också för den delen. Det vore bra, om hon kunde få komma dit.»

»Och du ä’ säker på, att du vill sälja hästen?»

»Jaa, om kapten vill köpa’na.»

»Annars inte?»

»Nej, annars inte.»

Efter en stund frågade pastorn, vad Olle ville ha.

»För det får jag lov att veta», sa’ han, »om jag ska’ bjuda ut Majsa åt kapten Melby.»

Olle nämnde en summa.

»Om det inte ä’ för mycket?» lade han till och såg på pastorn.

»Nej, snarare ä’ det väl för lite för en så’n häst.»

När de körde in på gården, hade kaptenen och länsmannen nyss kommit i land och stodo på flygeltaket.

»Hitåt! Mera babord!» ropade kaptenen och fällde ned en lejdare utefter väggen. »Nu ska’ pastorn få se min nya styrhytt, som just ä’ färdig.»

Pastorn berättade, hur han fått reda på, att länsman farit till Dägervik.

»Jaså, halta Kalle kunde vara renhårig för en gång. Den förhärdade krabbsaltaren! Han höll på över en timme, medan jag väntade på länsman, och signalerade galenskaper. Först var det om vind — dumma kvickheter. Den var så västlig, så den aldrig varit så västlig förr, mer än en enda gång, och då var den inte fullt så västlig. Det tog en evig tid, innan det blev slut. Och sedan var det om ett baktråg, som drivit i land vid kvarn — det skulle vara min klipperjakt kantänka. Men vänta mej, du Kalle! Vi har en lång räkning ouppgjord.»

Pastorn sökte vända talet på annat och nämnde om Olles planer att sälja unghästen sin till kaptenen, men då blev det bara värre.

»Olle? Nedergårds Olle? Den förhärdade lurifaxen! Var han inte här för ett par dar se’n med hästen sin och talte om, att han inte behövde pengarna längre, som jag lovat honom. Och jag såg på honom, att han hade något sakramentskat otyg i tankarna, fast han inte tordes fram me’t.»

Han fick syn på Olle, som stod kvar med skjutsen framför trappan.

»Laga dej härifrån i rödaste rappet», skrek han. »Komma och bjuda ut en häst för ett pris — block och taljor, den ä’ värd minst dubbla summan. Och om jag också gåve tredubbelt, så skulle jag känna mej som kung Salomo, eller vem det var, som tog från profeten Natan hans enda lammunge. — Laga dej härifrån, säjer jag, innan jag gör mej olycklig på dej! — Va’! — Ska’ du skjutsa pastorn, säjer du? Tror du inte, jag har hästar på stall? Ge dej i väg bara, din förhärdade hästskojare!»

Pastorn vinkade åt Olle att fara och framförde sina egentliga nyheter — om den främmande karlen, som Inge spårat ända till Vedbackarns sjöbod, och att gossarna sedan sett honom ro ut i skären i sällskap med Vedbackarn själv.

»Nå, så ä’ vi då äntligen på det klara», utropade kaptenen. »Vi ger oss genast av till Frönäset och sätter smedfiluren inom lås och bom. Och sedan gör vi jakt efter den andre med så många båtar, vi kan få tag i.»

»Nej, det duger inte», menade länsman. »Jag tror nog, att vi ä’ på rätta spåret den här gången, men vi har inga bevis. Om jag kommer till Frönäs, så skulle det vara för att hyckla och ställa mej in med Vedbacka Janne, och det har jag rakt ingen fallenhet för. Jag har hört, att han gärna vill bli nämndeman. Om man skulle smickra honom och tala om hans utsikter och göra sej ärende dit titt och ofta, så kunde man kanske — — nej, jag ska’ försöka på en annan väg först.»

Kaptenen bjöd på grogg inne i styrhytten, men länsman hade ingen ro att stanna. Han bad att få låna en båt och äntrade ned för lejdaren utan att ge sig tid att ta avsked av damerna.

»Framför min ursäkt, Gustav», ropade han nedifrån båthamnen, »och om jag inte ä’ hos dej i morgon bitti, så hör efter vid Frönäs.»

»Att inte ens flickorna kunde fresta honom att stanna. Han brukar annars trivas här så bra. Vad var det för brådska?»

»Så där ä’ han alltid, när det gäller tjänsten», anmärkte pastorn.

Kaptenen följde honom med kikare och såg honom lägga i land på en ödslig sandstrand, där det inte fanns en människoboning på drygt en fjärdingsvägs avstånd.

»Duktig karl i alla fall», mumlade han. »Men om han tänker sej till Frönäs på den vägen, får han allt knoga en bra bit.»

Pastorn stannade över middagen men kunde inte övertalas att dröja längre. Han måste vara till hands, om något skulle hända länsman, envisades han. Och även flickorna höllo med honom, att han borde fara.

Kaptenen brummade men sade till, att det skulle spännas för. Det skulle köras med fyrspann och den nya engelska vagnen.

»Jag ska’ visa Olle, att jag har hästar, så det räcker», förklarade han och satte sig upp.

Sedan han skjutsat pastorn hem, lät han kusken fortsätta fram till Dägeröby. Han skulle titta in ett slag i Nedergården, sade han.

Maja hade släppt in korna på lagårdsbacken och höll på med att mjölka. Olle satt bredvid på en kubbe och bandade en smörtina.

»Olle», ropade kaptenen. »Du hade en bra långrock på dej, när du var över i förmiddags och ville kugga mej att köpa unghästen din. Jag kan undra, var du fått det tyget ifrån.»

Jo, det hade Maja vävt. Hon var så snäll både att spinna och väva. Och starkt var det — kunde hålla ut tre omgångar köptyg, försäkrade Olle.

Maja kom med mjölkstävan i hand och hälsade. Måntro hon fick sila upp en spilkum åt kaptenen — spenvarm mjölk — ifall han ville vara så gemen och hålla till godo.

Jo, det hade han ingenting emot.

»Men det säjer jag dej, Maja. När du får tid i vinter, ska’ du väva åt mej sådant tyg, som Olle har. Jag ska’ skicka dej ull, så snart jag kan. Men kom det ihåg, du får inte begära oskäligt i arbetslön, Maja.»

Och så nöp han henne i hakan och tog Olle i hand och gick ned till skjutsen.

Vid vägskälet åkte han om pastorn, som just skulle vika av åt Frönäshållet.

»Går och passar, ser jag», ropade han i förbifarten. »Men var inte orolig för den karln. Han reder sej i alla väder, både i storm och stiltje.»

Det led emot midnatt, när länsman äntligen syntes till, våt och frusen men spelande munter.

»Har du legat i sjön?» frågade pastorn.

»Jaa — det med. Men om jag säjer ett enda ord, förrän jag fått mej mat, så vill jag vara skapt som en nors. Jag ä’ så hungrig, så jag aldrig varit så hungrig förr, mer än en enda gång — ja, du vet fortsättningen.»

Sedan han ätit och klätt om sig i pastorns kläder, som hängde på honom, påstod han, som en tomsäck på ett stövelskaft, tände han en pipa och berättade, vad han haft för sig.

»Du förstår», började han, »jag ville göra en liten påhälsning i Frönäs — utan att störa, förstås — och se, hur di hade det. Jo, det ä’ ett trevligt herrskap! Men käringen ä’ den som styr, fast hon håller sej undan. Di hade ett bönemöte, och Hedfors, lumpsamlarn du vet, predikade, så det osade bränt lång väg. Jag fick lov att vänta, tills det var slut och lumpsamlarn rott sin väg med ett halvstop brännvin som barlast — måtte han inte gå och dränka sej, innan jag hinner knipa honom.»

»Ä’ han med i tjyvligan?»

»Det ä’ just vad han ä’. Jag har länge haft ögonen på honom. Du har skrattat åt mina anteckningar, men jag ska’ visa dej, vad di kan tala om. Var gång ålänningen kommer hit söderifrån, möter han lumpsamlarn, som far åt motsatt håll — eller tvärtom. Eller om di inte möts precis, så hämtar den ena opp, vad den andra lämnat ifrån sig. Alldeles som ficktjyvar. När di gjort något kap, ä’ alltid en kamrat till hands och tar emot det. Och blir tjyven misstänkt och undersökt, så har han, förstås, ingenting.»

»Jaså, du tror, att Hedfors —»

»Jag ä’ säker på’t. Men det spar vi till en annan gång. Nu ska’ du höra, hur det gick för mej. Jo, Vedbackarn hade åtskilligt att ordna med nere vid båtarna, men så snart han var ur vägen, kröp jag fram till sjöboden, där Inge-pojken sagt, att karlen gömt sej. Den var naturligtvis stängd. Stängd med hänglås! Varför ska’ han läsa igen sin bod, när alla andra på ön bara har en pinne för? — Ordentlighet, säjer du. Nej, det ä’ nog något annat. — Jag skulle till och öppna fönstret utifrån — det går, om man ä’ lite händig — men det var en skjutlucka innanför. — Så klängde jag opp i en al och sökte komma in genom taket — det brukar också gå ibland — men det var för bra pålagt. — Jag får väl pröva på den andra vägen, tänkte jag, och klev ut i sjön och in under golvet. Vattnet gick långt under boden, men längst inne var det en torr fläck. Jag kröp dit och la’ mej på rygg — det kunde vara en aln eller så till golvplankorna. Jag kände efter, om någon planka skulle vara lös, och som jag bände till med knäna, kom jag på ett slags lucka, som öppnade sej inne i en väggfast tomlår i sjöboden. — Ja, se’n kan du förstå resten. Jag hade blindlykta med mej — lucka för fönstret och alla springor noggrant tätade — de hade nog haft ljus där förr — jag kunde se mej om efter behag. — Om jag fick tag i något? Jo, den här.»

Länsman tog fram en tidning ur sin rock, som var upphängd för att torka.

»Det ä’ en finsk tidning», anmärkte pastorn.

»Joo, och bara tre veckor gammal. Den låg under ett par kuddar i en vrå. Vedbackarn hade inte märkt den, när han gjorde rent hus. Annars var allt bortfört utom lite ryska cigarretter, smuggelgods, och så sjöbragder och sådant. Man börjar bli orolig, ska’ jag säja. — Göm tidningen tills vidare, så ä’ du hederlig, och anteckna, var och när den påträffats. Och så kan du på samma gång ta hand om fingerborgen och vanten.»

»Nå, fick du några upplysningar i sta’n?»

»Ingenting att tala om. Sådana där vantar finns till salu på flera ställen, men fingerborgen ä’ utländskt arbete, engelskt eller amerikanskt, di vet inte så noga.»

»Men parfymen? Den sitter i ännu. Jag tycker, jag känner igen den.»

»Samma tycker jag. — Ja, det var inte möjligt att få något besked därom. Jag köpte ett halvtjog flaskor av olika slag, som di påstod var den rätta sorten, men det var det inte. Det ä’ nog en parfym, som vi inte har i Sverige.»

»Rysk?» föreslog pastorn.

Länsman runkade på huvudet.

»Jag kan rakt inte begripa mej på den där väskan. Vad har en kvinna i historien att göra? Det ä’ så det kunde reta en kyrkängel. Jag vågar ingenting göra, förrän jag ä’ på det klara med den saken. Det ligger något rackartyg under, det slår inte fel — men jag ä’ inte god att se, åt vad håll det pekar. Annars vore det nu en smal sak att skrämma Vedbackarn till att bekänna. Jag kunde ha lust att klämma till när som helst, om inte väskan vore. — Men i alla fall går jag väl dit och språkar lite med Vedbackarn i morgon, när jag fått sova ut.»

Det kom emellertid att dröja någon tid, innan besöket blev av. Länsmannen måste ut på en tjänsteresa, och när han äntligen kom till Frönäs, låg Vedbackarn allvarsamt sjuk. Man visste inte, vad som var åt honom. Han hade blivit överfallen och halvt ihjälslagen, påstods det. Men småningom kom sanningen fram.

Det var så, att Vedbackarn tagit sig till att tala illa om Maja, när han inte på annat sätt kunde komma åt Olle. Som han för resten gjorde om alla människor.

»Olle ä’ svartsjuk på mej», brukade han säga, »och det ä’ inte att undra på. Si, han känner på sej, att han aldrig fått Maja, om jag inte varit gift förut. Så en får väl förlåta honom. Stackars karl, han har det inte för bra, och värre bleve det, om han visste allt — ja, jag vill ingenting säja. Det ä’ obegripligt, att en inte ska’ få vara i fred för kvinnfolk. Om en pratar lite tok och inte menar nå’nting — en ä’ väl inte mer än människa heller — strax blir di efterhängsna, så en vet sej ingen levandes råd.»

Och så gick han på och skrävlade. Och somliga skrattade åt honom, och andra blevo rasande.

Och en mörk kväll, när han kom från skogen och hade hunnit så långt som till vägskälet, stötte han på en skara storväxta flickor med hucklen över ansiktet och hasselkäppar i händerna. De ställde sej runt omkring honom, och när han ville bryta sig ut, möttes han av käppslängar. En mindre jänta satt uppkrupen på en sten och sjöng med gäll stämma en dansvisa. Så sprang en av flickorna in i ringen och började svänga om med Vedbackarn. Han stretade emot, men genast kommo hasselkäpparna i gång, och han var tvungen att följa med. När en tröttnade, tog en annan vid, och de hade väl till sist dansat livet ur honom, om inte Dägerviksrättarn kommit åkande. Då togo flickorna till flykten, och rättarn tyckte, sa’ han, att det lät, som de hade storstövlar hela skocken, när de satte över gärdesgården in i storskogen. Men Vedbackarn var så förbi, att han måste läggas på lasset och köras hem.

Det var en undran, kan man tänka sig, vad det kunde vara för jäntor, som dansat om på det viset med Vedbackarn. Inte kunde de vara från ön, det var säkert. Det måste ha varit utsocknes.

Men en kväll, när Maja höll på att skära grönfoder åt kalvkon, smög sig Anders efter henne.

»Moster», viskade han, »jag vet, vilka det var, som dansa’ med Vedbackarn. Det var Magnus i Torpängen och Norruddsdrängen och Valder i Dyvik och mjölnarns Erik från land och några av herrgårdspojkarna, och di var utklädda allihop. Och det var jag, som satt och sjöng — jag fick låna en gammal kjol av Elin. — Om Inge var med? Tycker någon det. Han ska’ inte få veta någonting heller. Och halta Kalle hade gjort visan.»

»Fy, skäm ut er! Att göra så! Han hade så när mist livhanken sin, säjer di.»

»Å, han gör sej bara till. Om moster visste, hur han talar —»

»Jag vill inte veta’t», avbröt Maja tvärt.

»Och om Elin säjer han, att hon sörjer sej sjuk, bara för att hon inte kan få gifta sej med honom — tvi vale! — Men så här låter visan.»

Och han gnolade sakta: