Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.

Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift[1] över honom:

Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]

I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.

Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.

I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang» (1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande uttalanden:

»Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga, att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet, klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding avskyddes som människa till och med av sina tillbedjare, och den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män, bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under i Europa.»

Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under 1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.