På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka; henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till odödlig ära.

27. Ett nytt lif.

Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång, mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.

Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed, Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö; I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder. Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»

Icke nöjd med dessa Esaias’ ljungeldar, kallade predikanten den talrikt församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.

Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga, som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»

Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det första och yppersta budet — detta bud, som själfviskheten förnekar och som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga, som aldrig förgås.

Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska, hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar förklarar hvarför icke ett folk går under.

Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt, folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad, framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en »huike», lät förmoda en medlem af ortens adel.

— Mäster Petrus Luth — sade kvinnan till honom — jag tackar eder för ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn. Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och som aldrig förgås.

Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.

— Är du — sade han med en själasörjares förtroliga tilltal — är du den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna evigt lif.

— Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif mig en droppe lefvande vatten!

— Ingen kan gifva hvad han gifver; men hvad jag har, vill jag gifva dig. Sätt dig här och förtro dig till mig!

De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta.

— Nåväl — sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro — du säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?

— Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot, och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig?

— Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud?

— Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn ... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag offrat allt, men icke fått frid.

— Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?

Hon teg.

Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som aldrig förgås.

Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf icke vika.

— Är det ej nog — sade hon — att jag offrat allt för min kärlek?

— Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud. Icke om du gåfve ett konungarike.

— Jag har gifvit ett konungarike.

— Icke om du gåfve din lekamen att brännas.

— Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes eld.

— Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt. Har du icke fått allt af lefvande Gud?

— Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna. Af mig själf är jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till världen så eländigt hjälplös och fattig som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det högsta och största som tanken fattar. Jag har fått ett okufveligt mod, en stark vilja, en klar blick, människors kärlek, kunskap, makt, ära, riken och höghet. Endast ett har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt innersta ... min kärlek till detta barn.

— Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud; åt honom måste du gifva allt tillbaka.

— Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss förstå hvarandra! Det var en tid, när jag för en sådan fordran skulle ha skrattat åt eder eller spärrat eder in i ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf, sedan jag gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta, har jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder. Välan, jag böjer mig. Tag allt hvad jag fått, jag gifver det allt tillbaka, kunskap, höghet, ära, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag är beredd att åter blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa atom, som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag icke gifva eder, den är det enda som återstår af min tillvaro, den är mitt lif. Jag kan ej slita hjärtat ur mitt bröst och fortfara att lefva.

— Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig själf, och stå upp som en ny skapelse i din Herre och frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du säga till honom: så och så mycket gifver jag dig, men min syndiga jordiska kärlek vill jag behålla; den får du icke, den är mitt lif! Gå, mäkla med världen; hon låter pruta med sig, men här gäller allt eller intet. Din Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig hel. Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: Kristus är mitt lif!

Hon reste sig upp i häftig vrede.

— Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud. Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är. Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar, muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta, strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens detta af mig. Läs ditt pater noster, säger han, anropa helgonen, bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port. Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat mig att behålla ett. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag kan det icke. Farväl!

Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot, men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset, mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions bälte på himlahvalfvet.

Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte handen för att uppresa den vanmäktiga.

— Vänta! sade hon med låg röst. — Stjärnan är inom mig ... Hon talar ...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt, som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna.

Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade:

— Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla skapade varelser.

Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge predikanten kände sig rörd.

Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.

Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka.

De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på många år.

Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga. Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde — bedja. Och denna brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt, hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till jorden och uppreste henne ny.

När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld.

— Jag skall komma — svarade han — för att bevittna ett barns nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått från mörker till ljus.

— Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom. Nu kan jag börja ett nytt lif.

*

Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn, sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot farmoderns knä.

— Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. — Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?

— Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen.

— Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare. Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu lystra, när det talas om krig.

— Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i det han skubbade sig mot farmoderns knä.

— Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig botten i’na.

— Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.

— Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...

— Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget.

— Såg han’na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått — herr Åke, som tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen. Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.

— Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att ni höll henne kär.

— Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först åt odjuren.

— Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med ett godt smålöje.

— Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i vrån bakom väfstolen. Thomas, sa’ jag, är där inte något på dörren? »Hvad skulle det vara så här dags?», sa’ Thomas. Jo, sa’ jag, det är likasom skulle något trefva på dörren ...

— Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida.

— Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. — Hör åt, om där är någon från Nyby!

Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och stannade stum vid tröskeln.

Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek henne. Hon kunde blott framstamma:

— Jesus i himmelen! Den döda!

— Hagar! utropade Sigfrida.

— Hagar! instämde Tommu.

Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats; dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet.

— Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. — Jag är icke värd att kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack?

Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande, något af »den förnämsta i Sveriges rike».

— Sigfrida — sade Dordej, ovant förlägen — tag emot hennes nåds kappa!

Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.

— Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd!

Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande moders armar.

Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra.

— Se — sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare — Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn!

Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt. Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat! Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste, att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer.

Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu, som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat, och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ...

— Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han slapp engång lös ...

— Ja, och då tog katten honom.

— Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva världen ... Huru gammal är Tommus gosse?

— Bennu är tolf år.

— Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla strider ända till döden.

Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på sina kinder en brännande kyss.

— Där funnos — fortfor Hagar — många kattor, tigerkattor, i pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara dum, och nu är han här.

— Men hör — sade Dordej otåligt — hvad är detta för barnsagor? Du skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike.

— Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna, redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så ensam i världen.

*

Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf. Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif.

Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård. Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt fritagna.

— Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes nåd har brådt? Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter Blacken; inte kan hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför vill du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon till sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn.

Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan med kyssar och tårar.

— Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje moder väntar mig nu på Riseberga i Sverige. Jag är skyldig henne ett furstendöme; jag vill gifva henne en dotter.

— Och sedan ... hvart?

— Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike.

*

Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det bekant, att Kaskas torp blifvit utlöst från Nyby gård till ett själfständigt skattehemman och alla dess skulder betalda. Från denna tid saknas tillförlitliga underrättelser om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar, hennes broders barn. Desto mera bekanta äro drottning Kristinas skiftande öden på gamla dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till Paris år 1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital La Salpétrière och där igenkänt i en af de barmhärtiga systrarna sin förra bokvårderska. Man har också trott sig igenkänna ett gammalt illustreradt exemplar af vulgata såsom den latinska bibel, hvilken drottning Kristina engång, i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade Doxa. Men här förlora sig historiens trådar i samma ogenomträngliga dunkel, som läsaren engång såg klarna på isen af Högbensjön. Det enda man vet, blott alltför visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu fortfar att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom aska och blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt till tidernas ände!

Slut på tredje och sista delen.

Tredje delens innehåll: